Wanderlust och ett besök i Amazonas

Turism, lidande och fattigdom

  I Cusco finns de överallt. De fattiga, de handikappade, barnen som sniffar terocal i plastpåsar och de äldre som sträcker ut sina händer för att få en slant. Elias pratar om dem hela kvällen. Varför hjälper ingen dem? Varför kan inte vi ta hunden utan öga till veterinären. Varför, varför , varför. Frågorna är många och mina svar är så torftiga. Allt är utan filter. Utan censur. Verkligheten  är där. Rakt framför ögonen. Inte på tv. Det är inte Uppdrag granskning eller Korrespondenterna. Det är här och nu. Det känns inte rätt att gå och äta på restaurang när det finns så många att hjälpa. Vi går ändå på restaurang och jag tar aldrig den där hunden till veterinären. Jag skyddar mig bakom att det finns så många att hjälpa. Jag kan ändå inte hjälpa alla. Men det är bara en dålig ursäkt. Något att gömma mig bakom. Hur är man turist mitt bland de fattiga. Hur ska man kunna uppleva saker och kunna njuta när det finns så mycket lidande runtomkring. Det är en svår fråga. Jag väljer att se dem. Jag väljer att inte titta bort. jag är hellre mitt ibland dem än utanför, eller rättare sagt instängd på ett lyxhotell. Jag kan inte dela deras lidande men jag kan välja att se. På gatan nedanför vårt hostel sover en gammal kvinna, som  tillhör ursprungsbefolkningen, insvept i En filt. Vad är hennes historia. Jag vill så gärna veta. Jag vill så gärna lära mig att verkligen se.

De tillagar sin mat hemma och säljer från tidig morgon längs trottoarerna. För ca 3 kronor kan vi avnjuta en god lunch.

 Jag smygtittar på Cholitas, som de kallas av utomstående, medan vi vandrar genom Cuscos gränder. Kvinnorna har färgglada kläder och deras svarta hår är flätat i två flätor på ryggen som binds samman med ett litet färgglatt snöre eller gummiband. Som huvudbonad har de ofta en hög hatt i vitt eller svart tyg. På ryggen bär de sina barn eller sina varor i ett färgglatt tyg som de knyter runt axlarna. De är skygga och väljer ofta att se genom oss turister. Yhony berättar att de även håller sig undan peruanerna. De talar Quechua och lever nära naturen med sina egna seder och bruk. De sitter längs  trottoarerna och säljer örter, bönor, frukt och grönsaker. De är starka och stolta. Gamla kvinnor som verkar närma sig 70 år bär sina varor på sina krökta ryggar och i händerna har de stora påsar fyllda med grönsaker eller andra varor som de ska sälja.  Det är som om de bär på en hemlighet. Som om de minns något som vi har glömt. Jag häpnar över de små barnen som sitter vid sina mammor och sysselsätter sig själva medan mammorna säljer. Ingen IPad eller IPhone här inte. Några av dem verkar inte vara mer än 2-3 år.

Var lite tvungen att ta en typisk turistbild med en alpacka och dessa fantastiska kvinnor.

Cusco är beläget i sydöstra Peru på cirka 3400 meters höjd. Under första dygnet som nykomlingar dricker vi Coca te och suger på karameller med cocablad. Allt för att inte påverkats av altituden. Följande morgon tar vi en liten buss till Ollantaytambo som ligger vid foten av Anderna. Tiden står stilla här. Kvällen spenderas med fotboll ihop med lokalbefolkningen och kvällsmat i en alldeles underbar liten restaurang. Kvinnan som äger stället pratar om sitt liv alltmedan hon agerar kock, servitris och står för underhållningen. Elliot och Yhony äter lomo saltado medan jag och Elias avnjuter en quinoasallad med avokado.

’                                                    


Följande morgon tar vi tåget till Agua Calientes som är en liten by som fungerar som språngbräda till Macchu Picchu.  Vi går till sängs  tidigt. Nästa morgon går vi upp klockan 0400 för att ta bussen till Macchu Picchu. det känns lite högtidligt för mig då det nästan är på dagen 2 år sedan jag gick Inkaleden till Macchu Picchu. Fortfarande något av det mest magiska jag upplevt.

Lucuma, en av mina favoritfrukter, även älskad av Inkafolket.

Det blir en fin dag på Macchu Picchu. En dag att minnas. Anderna är något av det vackraste jag sett. Så vackert att det gör ont i en.  Ett minne att bevara. 

Under våra sista dagar i Cusco hade vi tänkt besöka Regnbågsbergen och titicacasjön men livet blir inte alltid som man tänkt sig. Elliot insjuknar i hög feber och planerna ändras till att hålla sig i Cusco. Vi besöker marknaderna och handlar ren chokladpasta och Maca.Vi vandrar högt ovanför Cusco och äter Churros med Chokladfyllning. Det är bra dagar. Fina dagar. Det enda som fattas är att jag inte har någonstans att Springa. 

Maca, Quinoamjöl, sojamjöl, jag är i himmelriket

Visste ni att potatisen har sitt ursprung i Peru?

Emolientes är drycker som tillreds efter traditionella recept i Peru och Bolivia. De görs på olika örter och växter och har alla sin funktion för kroppen.

En andisk tradition där bröden smyckas som dockor eller i andra former inför dia de los muertos.

När man vet.

Därför känns det faktiskt skönt när vi lämnar Cusco med bussen som kör oss i 21 timmar tillbaka till Lima och Huacho. 

I Sydamerika är bussarna det billigaste transportmedlet för att ta sig längs långa sträckor. För mig är det en stund av mindfullness och avkoppling.  Jag läser den  fina boken Room av Emma Donoghue och njuter av allt det vackra utanför fönstret. Att resa är att andas. Att resa är att förlora sig  helt. Att resa är att se bortom vardagen och våga sig på att älska allt det som är lite annorlunda.

Perspektiv

 

Jag vet att jag är i Peru när busschaufförerna tävlar om vem som ska hinna fram först till hållplatserna. Bussen skakar och vi ler blekt mot varandra medan vi hoppar i sätena. Vår busschaufför sicksackar genom trafiken i full fart medan den gamla bussen skakar och ger ifrån sig oroväckande ljud.  Varför tävlar de, frågar sönerna, Yhony som är Peruan svarar: desto fler passagerare desto mer pengar.Jag reflekterar över chaufförerna som måste tävla om passagerarna för att tjäna sitt leverbröd. 

 Trots att detta är min fjärde resa till Peru skakar landet om mig lika mycket som föregående resor. Ger mig perspektiv. Gör mig ödmjuk. Jag fascineras över peruanernas entrepenörskap. Igår var vi på en av  de största marknaderna i Peru. En man hade byggt upp en cirkel med kartonger, uppe på kartongerna fanns olika saker såsom en vattenkokare, plastglas och en plastblomma. För en sol får vi tre papperslappar med nummer på. Vi ska spela Lyckohjulet men istället för att snurra hjulet så plockar mannen fram ett marsvin som ska springa in i en av pappkartongerna. Den lycklige vinnaren går hem med en vattenkokare. 

Vi har varit i Peru i drygt en vecka nu. Flygresan var lång men barnen uttryckte sin förtjusning över att få sova på golvet på Madrids flygplats och i Panama var de rörande överens om att det luktade som på Tropikariet i Helsingborg. Lukten av djungeln, la selva. 

Vårt första stop har varit Huacho, min mans hemstad. Vi bor hos Jessica och Jonathan och deras flicka Gabriella. De är underbara människor. Jessica är en person som fyller mig med positiv energi. Hon är en av de mest ödmjuka människor jag mött.  Jessika ser det goda i alla människor, hon dömer inte någon och ser till varje människas historia.

Efter fyra besök känns Huacho lite som hemma. Vi hälsar på Yhony familj, tittar på fotboll i eftermiddagssolen, besöker marknaden där det luktar sött från frukterna och blod från köttet som hänger från krokarna. Jag och Yhony springer på stranden på morgonen. Jag kan inte springa själv om morgnarna. Det är för farligt, risken för att bli rånad som ensam kvinna är för stor. 

Elias och Elliot älskar att åka motos, små ombyggda mopeder med tak som fyller Huachos gator med sitt ivriga tutande. De förundras över husen som verkar lämnats ofärdiga av sina byggherrar samtidigt som de reflekterar över husens färger. Kanske målar de husen i lila och gult, rött och blått för att Huacho saknar grönska och naturens färger.

I Lima besöker vi fiskmarknaden där bläckfiskar trängs ihop med sjöborrar och rockor. Killarna fiskar medan jag dricker coccosmjölk och njuter av att titta på och lyssna på fiskarna.

På kvällen tar vi oss till Limas centrum. Det dansas salsa och det luktar ljuvligt gott från alla de små matstånden. Vi äter chicharons, churros och en slags ljuvlig risgrynsgröt blandad med kanel, chicha Morada sås och kanel.  Vi äter precis hela tiden. Den peruanska matkulturen är verkligen något utöver det vanliga.

Vem behöver botox när man kan få en jättesnigel som ansiktsbehandling

Papa Huancayina. Något av det godaste jag ätit säger Elliot.

K​​

Chicharons

Miraflores, där vi bor i Lima är ett priviligerat område. På morgonen springer jag en timme och njuter av min egentid, semester med familjen i all ära men det är härligt med en stund bara för sig själv.

Igår fick killarna en av sina drömma sina drömmar uppfyllda. Att få surfa på Stilla havets vågor

Tack för allt Lima! Idag tar vi bussen på 21 timmar till Cusco.

Resfeber och Rädslor

Det var långe sedan nu. Länge sedan resväskorna plockades fram från förrådet, kläderna las i fina högar på sängen och Apoteket besöktes för att fylla på Reseapoteket. Planerat och längtat i snart 8 månader. Många finner det märkligt att jag drabbas av tvivel och Resfeber- jag som lever för att resa- men visst gör jag det! Den här gången än mer än andra gånger. Denna gången mest av alla eftersom Elias och Elliot ska följa med. Vi ska alla flyga till Sydamerika. Lååångt bort från Tryggheten och vår Bekvämlighetszon.

Jag får ofta frågan om jag inte är orolig och rädd för att åka till en så farlig plats med barnen. Svaret är inte  enkelt. Det är lite som Fredrika Ek- Tjejen som cyklar kring jorden- skrev ”jag skulle kunna skriva en hel bok om rädslor”. Rädslan och oron finns alltid någonstans inom mig. Rädslan att något ska hända mina barn. Den finns där även när vi inte är på väg till Sydamerika. Skulle rädslan få bestämma skulle jag inte få mycket gjort. Inte fått mycket sett. Därför väljer jag att höja mig över mina rädslor och mina tvivel. Varje gång jag gör det lär jag mig något nytt. Varje gång är en seger eller en lärdom. 

Genom bloggen kan Ni följa vår resa. Ni är hjärtligt Välkomna ❤️ med öppna sinnen och nyfikenhet. Snart bär det av!